”Min barndom och uppväxt var tuff och på många sätt var jag känslomässigt och mentalt skadad”.
Alla som har sett filmen ”Det sjätte sinnet” minns säkert pojken som säger ”I see dead people” (översatt: jag ser döda personer). Själv var jag runt fyra år när jag såg ”människor” gå förbi dörren till mitt rum. De gick förbi flera stycken och rakt in i badrummet som låg på andra sidan hallen från mitt rum. Jag kallade på min mamma och berättade om vad jag sett. Hon svarade att jag bara hade drömt. Vad skulle det annars kunna vara? Det var ju bara vi som bodde i lägenheten och eftersom människorna var genomskinliga så kan jag ju inte ha sett dem på riktigt. Den enda kvarvarande förklaringen var att det varit en dröm. Förstås!
I tidiga tonår lekte jag, min bror och några av våra kompisar med anden i glaset och håret ställer sig fortfarande på ända när jag tänker på hur oskyldigt naiva vi var. Energierna som kom in i huset gjorde så att hunden ylande kröp in under sängen. Några år senare fick min mamma varsel om en god vän som hon såg stå vid hennes sänggavel. Vännen sa adjö och på morgonen fick vi mycket riktigt beskedet om hans bortgång.
Dessa upplevelser till trots fanns det hos mig varken tankar på livet, döden, andlighet eller medialitet. Som så många andra konfirmerades jag men jag var inte särskilt religiös, snarare tvärtom. Och lite längre upp i åren intog jag en ganska hård attityd: Det man inte kunde se, fanns inte. Alla religiösa människor ansåg jag vara svaga personligheter som behövde en påhittad auktoritet. Jag tyckte rentav att de var direkt löjliga.
Min bror, som satsat på en forskarkarriär, sporrade mig med sitt vetenskapliga sätt att betrakta saker och ting och jag tyckte verkligen att vetenskapen var svaret på allt. Människan var naturens höjdpunkt och jag älskade alla intellektuella diskussioner. Trots mitt högmod var mina betyg inte så mycket att visa upp, men de räckte till en yrkeslinje som grafiker och därefter var det bara att sätta igång och jobba. Arton år gammal startade jag upp ett tryckeri för en koncern och jag blev snart väldigt duktig i mitt yrke.
Jag bildade familj och jobbade hårt i många år i en strävan att bli någon, att ta ansvar för min familj och ge till mina barn det jag själv inte kunde få från mina egna föräldrar: kramar, omtanke, kärlek – att bli sedd. Min barndom och uppväxt var tuff och på många sätt var jag känslomässigt och mentalt skadad. Idag har jag förlåtit mina föräldrar och jag älskar dem av hela mitt hjärta, de gjorde sitt bästa efter sina förutsättningar. Att jag hade dåliga biologiska förutsättningar hade jag ingen aning om men eftersom jag använde alkohol i annan utsträckning än andra så fanns varningsklockorna där.
Båda mina föräldrar utvecklade alkoholism och trots att jag som 14-åring svor att aldrig bli som någon av dem, så stod jag där en dag tjugo år senare, endast iklädd ett par kalsonger ute i ett svinkallt garage och halsade ur en nästan urdrucken 75:a som jag hade gömt i innertaket. Jag drev en framgångsrik reklambyrå, hade fru, två underbara barn, villa, vovve och Volvo men var helt tom inombords. Ofta ställde jag mig frågan vad som var fel – ja herregud, inte fattade jag att jag var alkoholist eller att jag var uppvuxen i en dysfunktionell familj.
En dag satt jag där på reklambyrån när en gammal vän ringde och berättade att han blivit marknadschef på Nämndemansgården i Blentarp – ett behandlingshem för alkohol- och drogberoende. Och han undrade om jag ville hjälpa dem med marknadsföringen. ”Kalas”, tänkte jag, ”då kan jag kanske lära mig att dricka normalt!” Kvällen innan mötet drack jag alldeles för mycket trots att jag lovat mig själv att inte göra just det. På mötet var jag abstinent och paranoid, fullkomligt livrädd att de skulle se att jag druckit. Jag var rädd att de skulle tro att jag var alkoholist, för det tyckte jag verkligen inte att jag var. Jag var övertygad om att jag bara drack lite för mycket och jag var besatt av tanken av att kunna dricka normalt.
Efter mötet fick jag en hel hög med litteratur och papper att läsa igenom. Jag åkte hem och läste och då trillade polletten ner – jag var alkoholist. Efter ett samtal med grundaren av Nämndemansgården, Birgitta Crafoord, bestämde jag mig för behandling. Detta var 1995. Efter två återfall har jag nu lyckats hålla mig nykter sedan 10 maj 1996. Nu kanske du undrar vad spriten har med saken att göra? Hur konstigt det än må låta var spriten för mig en form av andlighet. Jag drack sällan för att bli full, även om det hände eftersom jag inte hade kontroll när jag väl började dricka. Nej, det handlade om att varva ner, må bra, få sinnesro. Ordet sprit kommer från spirituosa som i sin tur har kopplingar med spirit som betyder just ande. Men det är en kemisk och oäkta andlighet.
Som nybliven deltagare på Anonyma Alkoholister kom jag i kontakt med deras 12-stegs program. I programmet nämns Gud. Det vände sig i magen på mig. Jag var ju ateist! Måste jag bli religiös för att bli nykter frågade jag och svaret var nej. För det finns ett tillägg efter ordet Gud, nämligen ”så som jag uppfattar Gud”. Så det kunde vara vilken högre kraft som helst som jag erkände som större än mig själv. Det kunde exempelvis vara gruppen på mötet, om den tanken passade mig. Eller en vetenskaplig Gud – i tanken att jorden snurrar utan min påverkan och alltså är även det en kraft större än min. Med andra ord får man ha vilken bild av Gud man vill och känner sig bekväm med.
Detta gjorde att jag började leta efter min uppfattning av Gud, som en företeelse jag kunde acceptera. Jag fann inte svaret i Bibeln så den slängde jag bort. Jag sökte i andra religioner, men tyckte mest att det också var dravel. Jag hittade ingen Gud jag kunde tro på. Då sa min terapeut: ”De religiösa behöver andligheten, men de andliga behöver inte religionen”. Jag smälte. Det gav mig mer utrymme, mer space att söka i, jag kunde gå utanför religiositetens ramar.
Så en dag så gick jag förbi en New Age affär i Malmö. Kristaller, rökelse och massor av märklig litteratur trängdes på de överfulla hyllorna och det var en märklig upplevelse. Jag letade lite i hyllorna och mina ögon fastnade för ett par böcker av den engelska healern Betty Shine. Jag bläddrade lite och blev genast intresserad. Det var så märkligt, hon skrev att hon la händerna på folk och de blev inte bara friska, hon kunde dessutom berätta saker, sådant hon omöjligen kunde ha vetat på förhand, om sina klienter eller deras familj. Kunde det verkligen vara sant? Och hur i hela friden gick det till då? Fanns det trots allt krafter som inte syntes? Jag slukade inte bara den boken utan alla hennes böcker. Healing var ett fenomen som fascinerade mig och jag började kolla runt lite om jag kunde hitta någon som jag kunde få lite healing av, så där på prov. Healern jag hamnade hos var klädd i en lång, lila kaftan och det första hon sa när hon öppnade dörren var: ”Jag ser att du har Jesus med dig”. Det var det sista jag ville höra.
Men jag vågade inte vända på klacken utan la mig snällt på britsen. Och den här kvinnan skickade mig rakt ut i en fantastisk upplevelse. Den var otroligt kraftfull och jag var påverkad av upplevelsen en lång tid därefter. Dessutom berättade hon saker för mig, saker om mig som person och om mitt liv, saker som stämde och som hon absolut inte kunde känna till. Jag kände mig helt förvirrad, vad var detta? Jag ville veta mer, men jag vågade inte gå tillbaka. Däremot sökte jag vidare på andra vägar och träffade efter en tid en healer som var lite mer jordnära och som passade mig bättre. Efter ett par healing sessioner var jag helsåld, detta ville jag också kunna göra! Jag frågade henne om det bara var vissa som hade kraften eller om detta faktiskt var något man kunde utbilda sig till. Hon svarade att alla har kraften och alla kan lära sig. Detta blev det som skulle komma att leda mig in i en personlig och andlig utveckling. I dag vet jag att den kraften är det som vi kallar Källan, Gud, högsta kärleken, själen, vår storhet (kalla vad du vill). Jag har en icke dualistisk syn vilket innebär att jag inte tror på separation. Bakom det vi kallar ”du och jag” så är vi ett. Vi är alla ett med varandra på det själsliga planet och denna etthet är Källan.
Min passion är att visa för andra att allt är möjligt och att vi alla, var och en, har svaren inom oss om vi bara är villiga att leta och arbeta med oss själva. När vi slutar leta utanför oss själv och går inåt så möter vi ofta smärta och den behöver vi våga se i ögonen. Jag säger inte att det är lätt, bara att det är enda vägen. För under den smärtan finns den vi egentligen är och när vi finner den så finner vi också vår själ, vår storhet och dess enorma kärlek.
Namasté
Jai
Love Nicklasson, författare av boken Syftesdriven, har porträtterat Jai. Du kan läsa mer här; Jai Thornell
Presentation av Jai i Frimodigt, Tidningen Free; Jai Gurudev
”Sedan 1989 har jag arbetat med kommunikation på olika sätt. 1996 började mitt intresse för det andliga att vakna till liv ordentligt och jag var länge en sökare innan jag insåg att det jag letade efter, det hade jag redan. När vi upptäcker vår själ och börjar låta den leda oss i våra liv så händer magiska saker och jag älskar när människor söker sig till Love it främst av skälet att man vill utvecklas och komma hem till sig själv.
Mitt mål är att förmedla att alla människor har alla svar de behöver inom sig. Alla kan få tillgång till sin egen inre sanning, sin egen intuitiva förmåga och framför allt – sin själ och på så sätt bli den som man är i sanning.
Jag mixar mina kompetenser och erfarenheter i både klientarbete och på kurserna för att skapa så mycket dynamik som möjligt. För mig är det viktigt att hjärna och hjärta samverkar i våra liv, där egot får tjäna själen istället för att egot ska bli vår mästare.
2016 bytte jag namn från Per Ola till Jai som en manifestation på den utveckling jag haft och de förändringar jag gjort i mitt liv.”