Känslor har alltid varit ett svårt ämne för mig, svårt att förstå och svårt att uttrycka. När jag var liten resulterade det i mycket utåtagerande, jag kunde vara väldigt arg och trotsig. Fram till mellanstadiet någon gång då jag blev mer tillbakadragen och istället behöll det mesta inom mig.

Mina svårigheter med talet började också bli mer tydligt i skolan, det fanns utsatta situationer där jag helt enkelt inte kunde prata. Det spelade ingen roll hur mycket jag ville och försökte, munnen förblev stängd. Jag upplevde något jag inte själv förstod, jag kunde inte sätta ordet ångest på det jag kände för jag visste inte vad det var. Jag kunde inte förmedla till någon om kampen jag levde i, för den var väldigt förvirrande för mig. Jag förstod inte varför jag inte kunde prata när all uppmärksamhet riktades mot mig. Jag sågs som blyg men att leva med ofrivillig tystnad är något annat, det är en ångestproblematik du behöver hjälp med att förstå annars blir det bara värre. Jag förstod inte och ingen annan i min närhet heller. Det var ingen som hade kunskap om ofrivillig tystnad, selektiv mutism, så kraven på mig blev alldeles för höga och mina inre spärrar drogs åt allt mer. Jag kände mer och mer att det måste vara något fel på mig, varför kunde jag annars inte göra som det sa till mig att göra? Varför kunde jag inte klara av lika mycket som mina klasskamrater? Varför kändes det så jobbigt? Jag passade inte in i skolans mall, under alla år fick jag höra att jag behövde ändra på mig.

Jag var tvungen att prata och höras mer, ta initiativ, delta i gruppdiskussioner, räcka upp handen, svara på frågor, redovisa inför klassen…. Senare fick jag höra att om jag inte ändrade på mig skulle det påverka mina betyg. Tyst satt jag där och tog emot, för jag kunde ju inte säga något. Jag försökte, men jag kunde inte ändra på mig och det blev till en känsla av misslyckande. Det var inte förrän i vuxen ålder när jag började lägga mitt livspussel som jag förstod hur mycket detta påverkade mig och hur hårt det satte sig. Jag var runt 25 när jag för första gången läste om Selektiv mutism och förstod att jag inte är ensam, jag som känt mig ensammast i världen med min problematik då jag aldrig har fått förståelse någonstans. Jag kan känna mig kluven kring detta med diagnoser men i dagens samhälle kan det ännu behövas för att skapa förståelse och för att få rätt hjälp, för mig blev det även som en bekräftelse att jag faktiskt inte bara hittar på. Jag är inte den enda på jorden som upplever en fysisk omöjlighet att prata i vissa situationer. Jag vet att ingen menade att göra mig illa, det var okunskap, men det som förmedlades till en liten flicka i skolan var att hon inte duger som hon är. Att hon måste ändra på sig för att passa in, för att vara lika bra som alla andra. Min rädsla för att prata blev värre och stressande situationer fler, ångesten släppte aldrig och det har varit min kamp så länge jag kan minnas. Det är en ångestproblematik jag än i dag har med mig, det är där jag har mina stora utmaningar, alla dessa situationer där jag vill ta mig fram och där jag behöver prata.

Livet tar oss med på en resa, vare sig vi vill eller inte. Hur resan ska forma sig kan vi dock påverka, men för att kunna göra det behöver vi bli medvetna. Min kallar jag för fjärilsresan.

Det fanns en tid då jag trodde att det inte fanns något jag kunde göra, att jag inte var kapabel att ta mig ur mitt dåliga mående. Tänkte att livet helt enkelt var för svårt för mig. Jag levde i ett ångestmörker och alla mina försök att ta mig ur det blev till misslyckanden. Som så många andra sagt före mig handlade mitt liv mest om att överleva. En dag i taget, så smärtfritt som möjligt. Jag levde i rädsla. Jag levde under kontrollens hårda grepp, som ett stryptag runt min hals som hindrade mig från att ta djupare andetag. Så rädd för mina egna känslor och reaktioner att allt förvandlades till den mest påfrestande känslan, ångest. Den kröp under huden på mig, den drog åt spännbandet runt bröstkorgen så varje andetag tog emot, den kunde ta över så hela min kropp hamnade i en krampande hög på golvet, den kunde få mig att i ren desperation ta till destruktiva metoder för att stilla det som kändes omöjligt att hantera. Den förmörkade min syn och jag badade i hopplösheten. Jag hatade känslan men på något konstigt sätt var den också en trygghet. Jag var rädd för att inte orka men jag var inte rädd för ångesten i sig. Där visste jag precis hur det var.

Jag började min personliga och andliga utveckling på Love it feb -20 och varje enskild utbildning har gjort verkligt stora förändringar i mig och för mig. Dessa har hjälpt mig att se Sanningen och min egen storhet. Det är nästan overkligt när jag ser tillbaka på allt som hänt under dessa tre år, vilka förändringar som skett. Jag minns ärligt talat knappt hur det var innan. Tiden innan känns som ett annat liv. Mitt nya liv började i Skåne och nu har jag också flyttat dit. Vad jag trodde var en omöjlig dröm blev plötsligt verklighet och idag bor jag i ett hus i skogen som jag älskar, på det planet är jag hemma! Jag fick ett bevis på att allt är möjligt, en påminnelse om att aldrig sluta drömma. Universum hittar alltid en väg att leverera.

Jag vet att vi alla har ett syfte när vi är här på jorden. Vad exakt mitt syfte är behöver ännu landa, men en dag kommer det vara tydligt för jag vet att jag är på rätt väg. Jag kan se meningen i att mitt liv varit som det varit, jag kan se vad jag fått med mig som jag utan kampen och mörkret inte hade fått. Sådant jag kan använda mig av och ge vidare. För det finns en längtan i mig som växt sig starkare, att få ge och vägleda andra som upplever sig vilsna och små i denna värld. Jag vet ännu inte hur, jag har själv ännu utmaningar att ta mig förbi för att nå dit. Men jag tränar på tilliten och fortsätter ta ett steg i taget. Även de minsta steg och förändringar är en del i det stora. Min tid i puppan är förbi och jag är ute och flyger med mina vackra fjärilsvingar. Osäkert och trevande i mellan åt, allt det nya kan kännas skrämmande och det jag vill ta mig för extremt utmanande, men jag kan inte trycka in mig själv i puppan igen så jag kan bara fortsätta. Träna mina vingar att bli starkare. Lära mig Leva mitt liv som den fria själ jag i Sanning är.

Lev i Kärleken

Evalill

Mina kompetenser:

• Diplomerad Hypnoterapeut med tidigare liv
• Diplomerad Hyposyntesterapeut