Alla som har sett filmen “Det sjätte sinnet” minns säkert pojken som säger ”I see dead people” (översatt: jag ser döda personer). Själv var jag runt fyra år när jag såg “människor” gå förbi dörren till mitt rum. De gick förbi flera stycken och rakt in i badrummet som låg på andra sidan hallen från mitt rum. Jag kallade på min mamma och berättade om vad jag sett. Hon svarade att jag bara hade drömt. Vad skulle det annars kunna vara? Det var ju bara vi som bodde i lägenheten och eftersom människorna var genomskinliga så kan jag ju inte ha sett dem på riktigt. Den enda kvarvarande förklaringen var att det varit en dröm. Förstås!
I tidiga tonår lekte jag, min bror och några av våra kompisar med anden i glaset och håret ställer sig fortfarande på ända när jag tänker på hur oskyldigt naiva vi var. Energierna som kom in i huset gjorde så att hunden ylande kröp in under sängen. Några år senare fick min mamma varsel om en god vän som hon såg stå vid hennes sänggavel. Vännen sa adjö och på morgonen fick vi mycket riktigt beskedet om hans bortgång.
Dessa upplevelser till trots fanns det hos mig varken tankar på livet, döden, andlighet eller medialitet. Som så många andra konfirmerades jag men jag var inte särskilt religiös, snarare tvärtom. Och lite längre upp i åren intog jag en ganska hård attityd: Det man inte kunde se, fanns inte. Alla religiösa människor ansåg jag vara svaga personligheter som behövde en påhittad auktoritet. Jag tyckte rentav att de var direkt löjliga.
Min bror, som satsat på en forskarkarriär, sporrade mig med sitt vetenskapliga sätt att betrakta saker och ting och jag tyckte verkligen att vetenskapen var svaret på allt. Människan var naturens höjdpunkt och jag älskade alla intellektuella diskussioner. Trots mitt högmod var mina betyg inte så mycket att visa upp, men de räckte till en yrkeslinje som grafiker och därefter var det bara att sätta igång och jobba. Arton år gammal startade jag upp ett tryckeri för en koncern och jag blev snart väldigt duktig i mitt yrke.
Jag bildade familj och jobbade hårt i många år i en strävan att bli någon, att ta ansvar för min familj och ge till mina barn det jag själv inte kunde få från mina egna föräldrar: kramar, omtanke, kärlek – att bli sedd. Min barndom och uppväxt var tuff och på många sätt var jag känslomässigt och mentalt skadad. Idag har jag förlåtit mina föräldrar och jag älskar dem av hela mitt hjärta, de gjorde sitt bästa efter sina förutsättningar. Att jag hade dåliga biologiska förutsättningar hade jag ingen aning om men eftersom jag använde alkohol i annan utsträckning än andra så fanns varningsklockorna där.
Båda mina föräldrar utvecklade alkoholism och trots att jag som 14-åring svor att aldrig bli som någon av dem, så stod jag där en dag tjugo år senare, endast iklädd ett par kalsonger ute i ett svinkallt garage och halsade ur en nästan urdrucken 75:a som jag hade gömt i innertaket. Jag drev en framgångsrik reklambyrå, hade fru, två underbara barn, villa, vovve och Volvo men var helt tom inombords. Ofta ställde jag mig frågan vad som var fel – ja herregud, inte fattade jag att jag var alkoholist eller att jag var uppvuxen i en dysfunktionell familj. Jag hade blivit både beroende av alkohol och utvecklat ett medberoende till mina föräldrar. Dessutom så utvecklade jag Vuxet Barn problematik med beteende som drabbade både familj, vänner och arbetet.
En dag satt jag där på reklambyrån när en gammal vän ringde och berättade att han blivit marknadschef på Nämndemansgården i Blentarp – ett behandlingshem för alkohol- och drogberoende. Och han undrade om jag ville hjälpa dem med marknadsföringen. ”Kalas”, tänkte jag, ”då kan jag kanske lära mig att dricka normalt!” Kvällen innan mötet drack jag alldeles för mycket trots att jag lovat mig själv att inte göra just det. På mötet var jag abstinent och paranoid, fullkomligt livrädd att de skulle se att jag druckit. Jag var rädd att de skulle tro att jag var alkoholist, för det tyckte jag verkligen inte att jag var. Jag var övertygad om att jag bara drack lite för mycket och jag var besatt av tanken av att kunna dricka normalt.
